J skulle vara en tuff kille och klara sig själv igår, han ville åka rulltrappa och vi andra ville gå i vanliga trappen.
Vi sa, åk ner och vänta på oss där. Men han fick panik, sprang tillbaka upp för rulltrappan och tog en till trappa upp för säkerhetsskull. Men där fanns ingen mamma eller pappa.
Det tog oss 15 sekunder att konstatera att han inte var där vi trodde, 30 sekunder att konstatera att han måste ha fortsatt uppåt, kanske 10 sekunder att ta oss dit.
En jätteledsen och stukad kille hade då tagits hand om av en väktare.
Snabbt jobbat! Bra tycker jag. Det hela var över på max en och en halv minut
Självförtroendet fick sig en törn, och det dröjer nog en stund innan han ger sig iväg på några större utsvävningar igen.
