Ibland så står vi där, ansikte mot ansikte med våra värsta mardrömmar. Ska vi vara modiga och starka eller är det okej att ge efter för skräcken och skakande knän?
Självklart måste skräcken få sin plats, men även modet.
Jag vet att du är modig och skräckslagen. Och jag hoppas att du vet att jag står här, ett litet steg bakom och stöttar när knäna inte riktigt vill hålla dig uppe. Tillsammans så tar vi oss framåt. En dag i taget.
