Igår var det fars dag, L o J firade sin pappa stort. Paket, tårta fina teckningar och massa kärlek. Och en hel lång rad med - "det är ju pappas dag - så han får som han vill". Fantastiskt mysigt! Och precis som det ska vara.
Min egen då? Jag gick och klurade stora delar av dagen på om det ens vara värt att ringa. Det känns som om han valt att ta distans till mig - och även mina systrar. Vill inte kalla sig pappa längre. Inte till mig ialla fall. Ska jag då uppvaka honom för något han inte vill vara? Nä. jag beslutade mig till sist för att ett lagom trevligt sms fick vara nog. Rätt eller fel? Ingen aning... Han kan mycket väl ha beklagat sig ljudligt för att jag inte vill fira honom. Men då får det vara så. Jag la energi på att fundera på honom igår, men nu räcker det. Snart är det jul och då börjar det om...
